Kort sagt: berättare, författare och person i berättelsen
- Författaren är den verkliga person som har skrivit verket. Namnet hittar du oftast på omslaget eller titelsidan.
- Berättaren är rösten som berättar historien. Berättaren finns inne i texten och är skapad av författaren.
- En person i berättelsen (en karaktär) är en människa, ett djur eller en annan gestalt som handlar i berättelsen och är med om händelserna.
- Berättaren kan också vara en av personerna: när berättaren säger ”jag” och berättar sin egen historia kallas det jagberättare.
- ”Jag” i en påhittad berättelse är inte automatiskt författaren. Memoarer och självbiografier är något annat, eftersom skribenten där återger sina egna verkliga upplevelser.
Vad är skillnaden mellan berättaren och författaren?
Författaren skapar verket; berättaren berättar historien inne i det. Författaren finns i den verkliga världen, skriver andra texter och har ett liv utanför boken. Berättaren hör till berättelsen. En författare kan hitta på en berättare med en helt annan ålder, bakgrund, åsikter och kunskaper.
Skillnaden blir tydlig när berättaren inte liknar författaren. En vuxen kvinna kan skriva en berättelse där en tioårig pojke är berättare; en författare kan till och med välja en hund som berättare. Berättarens röst och perspektiv är en del av verket, inte ett bevis på vem författaren själv är.
Vem är personen i berättelsen, och hur skiljer den sig från berättaren?
En person i berättelsen är någon som berättelsen handlar om. Det kan finnas en huvudperson och flera bipersoner. Berättaren berättar om dem men är inte alltid en av dem.
- När berättaren säger ”jag” och deltar i händelserna är berättaren också en person i berättelsen.
- När berättaren använder ”han”, ”hon” eller ”de” och inte deltar i händelserna är det en han/hon-berättare, även kallad tredjepersonsberättare.
Välkända exempel för årskurs 4–6: i ”Bröderna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren berättar Skorpan sin egen historia och är samtidigt en av huvudpersonerna. I ”Dagbok för alla mina fans” av Jeff Kinney berättar Greg Heffley om sina egna upplevelser i jagform. I ”Pippi Långstrump”, också av Astrid Lindgren, berättar en tredjepersonsberättare om Pippi, Tommy, Annika och de andra personerna utifrån, utan att själv delta i händelserna.
Tre frågor som avgör saken
Fråga | Vem letar du efter? | Var hittar du svaret? |
|---|---|---|
Vem har skrivit det här verket? | författaren | på omslaget, titelsidan eller i uppgifterna om källan |
Vem berättar den här historien? | berättaren | i texten: säger berättaren ”jag” eller beskriver den andra personer? |
Vem är med om händelserna? | personen i berättelsen | i texten: vem handlar, pratar och deltar i det som händer? |
Ställ frågorna i den ordningen. Svaret på den första hittar du i uppgifter utanför själva berättelsen; svaren på de andra två hittar du i texten.
Hur känner man igen jagberättare och han/hon-berättare?
Titta på pronomen och verbformer i de berättande meningarna, inte bara i dialogen. Om berättaren säger ”jag gick”, ”jag ser” eller ”jag märkte” är det en jagberättare. Om berättaren säger ”han gick”, ”hon ser” eller ”de märkte” är det en han/hon-berättare.
Kännetecken | Jagberättare | Han/hon-berättare |
|---|---|---|
pronomen och verbformer | jag tappade, jag springer | han tappade, hon springer |
vem berättaren är | en person i berättelsen eller ett vittne till händelserna | en röst utanför händelserna |
vad berättaren vet | oftast det som hen själv ser, hör, tänker och känner | kan veta mer än en person, ibland också vad de tänker |
Se upp med dialogen. En person kan säga ”jag” i ett samtal även när hela berättelsen har en han/hon-berättare.
Övning: vem är vem?
Läs varje kort textstycke. Svara på tre frågor om varje: vilken sorts berättare är det, är berättaren en person i berättelsen och vilka personer finns med?
- ”Jag heter Elias och i går fick jag en hund. Jag döpte honom till Fläcken.”
- ”Ella tittade på klockan. Hon var säker på att bussen redan hade gått.”
- ”Vi stod med Liam utanför skolan. Plötsligt pekade Liam på en regnbåge.”
- ”Alva viskade till sin bror: – Jag gör det.”
- Omslaget visar författarens namn. Boken börjar: ”Jag är en hund och jag heter Fläcken.” Vem är författaren och vem är berättaren?
Svar:
- Jagberättare (”jag heter”, ”fick jag”, ”jag döpte”). Berättaren är en person i berättelsen: Elias. Personer: Elias och Fläcken.
- Han/hon-berättare (”Ella tittade”, ”hon var”). Berättaren är inte en person i berättelsen men vet vad Ella tänker. Huvudperson: Ella.
- Jagberättare (”vi stod”, ”med Liam”). Berättaren är en person i berättelsen, tillsammans med Liam.
- Han/hon-berättare (”Alva viskade”). ”Jag” står i en replik, så det sägs av en person i berättelsen och inte av berättaren. Personer: Alva och hennes bror.
- Författaren är den verkliga skribent vars namn står på omslaget. Berättaren är hunden Fläcken, som också är en person i berättelsen. Det är en jagberättare.
Kan berättaren vara författaren?
I vanlig skönlitteratur håller man isär författaren och berättaren, även när berättaren säger ”jag”. I memoarer och självbiografier återger skribenten sina egna verkliga upplevelser, så författaren och berättaren syftar på samma verkliga person – även om texten fortfarande är formad och urvald av skribenten.
Var försiktig med påhittade dagböcker. ”Dagbok för alla mina fans” ser ut som Greg Heffleys dagbok, men det är Jeff Kinney som har skrivit boken. Greg är berättare och person i berättelsen, inte författare.
I dikter talar man oftast om diktjaget, eller det lyriska jaget: rösten som talar i dikten. Inte heller diktjaget ska automatiskt ses som samma person som poeten.
Hur kan ni öva hemma på 10 minuter?
- Tre frågor efter varje kapitel: vem har skrivit det, vem berättar och vem är med om händelserna?
- Byt berättare: skriv om tre meningar från ”jag” till ”han”, ”hon” eller ”de” och lägg märke till vad som ändras.
- Berätta ur ett annat perspektiv: återberätta en vanlig morgon som om katten eller skolväskan berättade.
- Jaga ”jag”: stryk under pronomen i första person och kontrollera om de står i dialogen eller i själva berättandet.
Att prata om vem som berättar en historia hänger naturligt ihop med andra frågor om läsförståelse. Läs hur du lär ut läsförståelse. Ett kort samtal efter ett kapitel kan också hjälpa barnet att minnas; läs hur du hjälper ditt barn att minnas det som det har läst.
När barnet skriver en egen berättelse kan det välja berättare före första meningen och sedan hålla fast vid samma perspektiv. Stöd i planeringen hittar du i hur du lär ditt barn att skriva texter på egen hand.
Vilka misstag ska du undvika?
- Att skriva ”författaren berättar att …” när man analyserar hur berättelsen berättas. Skriv oftast ”berättaren berättar att …” eller ”texten visar att …”.
- Att tro att ”jag” betyder författaren. En jagberättare i skönlitteratur är en berättarröst, inte automatiskt skribenten.
- Att blanda ihop en han/hon-berättare med huvudpersonen. Berättaren berättar om personen men är inte den personen.
- Att bara leta efter berättaren i dialogen. Det som personerna säger avgör inte berättarperspektivet.
- Att byta perspektiv mitt i sin egen berättelse, från ”jag” till ”han” eller ”hon”, utan någon tydlig anledning.
Om barnet helt undviker att läsa, börja med vad du kan göra när ditt barn inte vill läsa.
Källor
- Zintegrowana Platforma Edukacyjna — Podstawa programowa: język polski, szkoła podstawowa IV–VIII (krav för årskurs 4–6: eleven karakteriserar diktjaget, berättaren och personerna samt skiljer mellan berättande i första och i tredje person; version för läsåret 2025/2026).
- Zintegrowana Platforma Edukacyjna — Narracja, opis, dialog w opowiadaniu (definition av berättaren samt av berättande i första och tredje person).
- Słownik języka polskiego PWN — hasło „narrator” (berättaren som den gestalt som berättar handlingens förlopp i ett litterärt verk).
- Słownik języka polskiego PWN — hasło „autor” (författaren som skapare av ett litterärt verk).